(På bilden) Vesterbygaard på Själland. Här tillbringade Bruno Lönnberg ett år och sju månader som krigsbarn under det senaste kriget.
Kemia-lehti kerää lukijoiden sotamuistoja sekä perimätietoa ja kertomuksia viime sodista (1939–1945). Alla oleva kirjoitus on osa keräyksen satoa.
Min tid som krigsbarn i Danmark
Under min barndom bodde två familjer Lönnberg i fastigheten vid Tempelgatan 9 i Karis. I nedre våningen bodde Rafael och Laina med sönerna Nils och Bruno, som vid fortsättningskrigets utbrott var drygt tre och ett år gamla.
I vindsvåningen bodde min farbror Kasimir och hans fru Ester med sin barnaskara. De tre yngsta barnen Lilian, Ann-Marie och Rolf var i lagom ålder för det som skulle bli en unik barnförflyttning undan det då pågående fortsättningskriget.
Under vinterkriget skedde evakueringar till Sverige för kortare perioder. Så reste även mina kusiner Carita och Dolly, döttrar till Karl och Gerda Lönnberg, över till fadderorten Alingsås i Sverige tillsammans med mamma Gerda.
Vinterkriget förberedde i sin häftighet Karis och karisborna för kommande barnförflyttningar.
Det sägs att ryska bombplan fällde sammanlagt 2 400 bomber över Karis under vinterkriget. Det uppenbara syftet var att göra järnvägsknutpunkten obrukbar. Nästan dagligen ljöd sirenerna, som mest var antalet flyglarm nio på en enda dag.
Karis var dock lyckligt lottat i fråga om missöden, då endast fem hus blev helt obeboeliga, men krevadernas tryckvågor förstörde desto flera fönsterrutor; också nu gav Alingsås en hjälpande hand och donerade fönsterglas till behövande.
Beslutet att resa
Det är klart att många familjer ville sätta sina barn i säkerhet undan krigets fasor, därtill ville man även garantera barnen mat och omvårdnad.
Många faktorer bidrog till det tunga beslutet att sända i väg barnen. Mannerheimförbundets utskott för vinterbarn till Danmark var i vårt fall den avgörande instansen, som också svarade för transporten och uppenbarligen även beslutade om var barnen skulle placeras.
Min storebror och jag var friska åtminstone enligt den frågeblankett, som läkaren Gunvor Hjelt undertecknat i Karis den 31 mars 1942.
Av tilläggsmotiveringarna i stamkortet framgår att vår mor var sjuklig och behövde läkarvård och att vår far låg inkallad. Vidare lät läkaren förstå att vi barn måste komma bort från hemmet.
Det blev sålunda avfärd från Karis station för oss tillsammans med våra tre kusiner den 9. maj 1942. På samma tåg färdades flyktingbarn från olika delar av landet.
Beslutet att sända i väg oss barn berodde givetvis i hög grad på matsituationen inom familjerna.
I vår familj var den inte den bästa; det berättades nämligen en tokrolig historia om mig, att jag som ettåring gick gråtande runt i köket och frågade efter bröd eller ”böö” som det lät i min barnamun. I handen höll jag för alla eventualiteters skull en stor förskärarkniv. Berättelsen är sann!
Det var förståeligt nog ingen sällsynthet att sändas i väg som krigsbarn; vi var totalt omkring 70 000, varav de flesta stationerades i Sverige, och cirka 4 000 i Danmark.
Resan till Danmark
Det är förståeligt att vår resa slutade i Danmark, då vår evakuering administrerades av Mannerheimförbundets utskott för barn till Danmark.
Själv har jag bara fragmentariska minnen från denna resa, som började i Karis den 9. maj 1942. Mina kusiner har berättat att min mamma tryckte en slant i min hand vid påstigningen i Karis, där tågstationen var proppfull med människor. Det var väl en lyckoslant!
”Lilleman fra Vesterbygaard”, det var Bruno Lönnbergs favoriserade talesätt om sig själv dåförtiden. Vesterbygaard var ett paradis för det lilla krigsbarnet. Fotografiet tillhör Bruno Lönnberg.
Jag upplevde en hel del under tågresan via Haparanda till Köpenhamn. Mina kusiner har berättat, att då de inte tyckte om bespisningen på tåget, så sköt de över sin tallrik till mig – och jag åt allt med god aptit!
Visst var det knappt om maten i Karis, men min mamma gjorde allt för att garantera det dagliga brödet för oss pojkar.
Hon åkte runt till närliggande gårdar i Snappertuna, men så mycket mat blev det ju inte på det sättet. Men samtida foton av oss pojkar visar ju lyckligtvis på ett gott näringstillstånd.
Under tågresan minns jag tydligt ett uppehåll (i Haparanda?). Jag vaknade mitt i natten och tittade ut genom tågfönstret mot en väl upplyst, tom gata med upplysta skyltfönster.
Synen väckte en sådan längtan och saknad att jag grät en god stund vid fönstret, innan en barnavårdarinna förde mig i säng med mild hand. Jag somnade och allt var bra igen följande dag.
Jag kan bara föreställa mig hur Vesterbygaards kusk med häst och kärra mötte oss, Nils och mig, vid Jerslevs järnvägsstation på Själland i Danmark.
Kusken körde ekipaget med två svarta hästar, och själv satt han i sin svarta uniform med tillhörande hög skärmmössa på kuskbocken, medan passagerarna satt inne i vagnshytten.
Till sist kom vi fram till Vesterbygaards innergård med stenläggning i allén mellan de ädla träden i långa rader. Det ekande ljudet av klampande hovar lever ännu kvar i minnet.
Lilleman fra Vesterbygaard
Nils och jag hade anlänt till en herrgård på Själland som skulle bli vår hemvist i halftannat år. Herre på gården var Orla Fonnesbech-Wulff och gårdsvärdinna hans älskvärda hustru Grete.
Far visade sig förbli ganska avlägsen, medan Mor igen blev vår dagliga kontakt i gården. Hon engagerade sig till fullo i barnens väl; hon hade även tre egna barn, Tove 8 år, Niels 5 år och Bodil 3 år, som likaså krävde en Mors kärlek.
Niels, senare herrgårdens herreman efter Far Orla, blev bästa kamrat med min storebror Nisse, på danska Nisser så att man kunde skilja åt de båda pojkarna. Bodil igen blev i ålder mitt givna sällskap.
På denna herrgård skulle Nisse och jag alltså tillbringa ett år och sju månader, men det visste vi inte och förstod det inte heller. Det blev alltså två somrar, en vår och två höstar i ”det er ett yndigt land”.
Förutom Mor och Far och gårdens barn hade Nisse och jag en del närstående människor på Vesterbygaard.
Dit hörde trädgårdsmästaren Karl Frans och barnsköterskan. Trädgårdsmästaren var en vänlig person som gärna stannade upp i sysslorna och växlade några ord med oss barn.
Barnsköterskan minns jag närmast för att hon en gång sade mig att Far kommer och ger mig bannor, då jag hade vätt ner mig nattetid.
Det blev en lång och skrämmande väntan, men slutligen kom Far och gav mig smisk på bara rumpan.
Han smällde till mig med faderlig hand tre gånger, och jag grät och skrek förstås, men delvis för att dölja hur lättad jag egentligen var. Rädslan för vad som skulle ske var den tunga biten av det som skulle föreställa straffet.
Huruvida nattvätan upphörde efter det kan jag inte erinra mig.
Ett av mina minnen från Danmark är att vi badade på en havsstrand med mycket sand och några torra buskar. Jag var helt naken och frös egentligen; så kall var vinden där, för att inte tala om det oroliga vattnets temperature.
Far var med denna gång, och han satt barfotad på sanden och njöt i fulla drag. Det kan man tyda ur hans ansiktsdrag på fotografier som finns bevarade. Han hade visserligen kläderna på och solhatt, men det oaktat.
Så här förlöpte Nisses och min tid på Vesterbygaard i Danmark. Det var ett paradis även för oss pojkspolingar.
Sommaren 1942 träffar syskonen Lönnberg sina kusiner på Vesterbygaard. Fr.v. en okänd ”lille pie fra Finland”, Ann-Marie 5 år, Rolf 4 år, Lilian 7 år, Bruno 1,5 år, Nils 3,5 år och husets barn Tove 8 år och Niels 5 år. Fotografiet tillhör Ann-Marie Lönnberg.
Hemflyttningen till Finland har jag inget klart minne av, men det finns i alla fall kvar en blek bild av oändlig väntan nära ett rött tegelhus. Jag har senare fantiserat att det var järnvägsstationen i Köpenhamn.
Det var ett dystert ögonblick för oss alla. Mor håller mig i handen, men hon säger inte heller någonting. Det måste ha varit sorgligt också för henne, den annars så ystert språkglada kvinnan.
Att detta sker på Finlands nationaldag den 6 december 1943, med hemförlovning följande dag, är snarare en ödets nyck.
Min slutbedömning av vår vistelse som krigsbarn på Vesterbygaard i Danmark är givetvis mycket positiv. Det bevisas väl av min stolta hållning och mitt favoriserade talesätt om mig själv, ”Lilleman fra Vesterbygaard”.
Mina kusiner talade också alltid om vistelsen i mycket positiva ordalag. Danmark hade förståeligt nog en stor betydelse både för min storebror och mig själv; Nisse återbesökte Vesterbygaard redan som femtonåring helt ensam.
Han anlände visst lite överraskande, men bjöds i alla fall med på gårdens fina middagstillställning med ”En Finne” på kuvertet, då arrangörerna inte hunnit få reda på det riktiga namnet.
För mig själv tog det betydligt längre att bestämma mig för ett återbesök till Danmark i mitten av 1970-talet. Jag hade visserligen hunnit studera färdigt, gifta mig och skaffa mig två söner, Oskar och Tomas.
Min hustru Anneli och sönerna, då i begynnande skolålder, var med på båtfärden till Köpenhamn. Vi blev vänligen mottagna i Lyngby av Mor eller Grete Buchwaldt, som skilt sig från Far år 1949, och som senare gifte om sig.
Äldsta dottern Tove kom likaså med sin man till Mor för att hälsa på oss. Mor var en gästfri, empatisk person, som det var ett stort nöje att få återbesöka. Hon var exemplariskt noga med benämningarna Mor och mamma; hon själv var Mor, och min riktiga mor skulle kallas ”mamma”.
Fakta
Vesterbygaard nämns första gången i Valdemar Atterdags jordabok. Gården ägdes av släkten Munk några år framåt från 1350 och därefter av biskopsstolen i Roskilde fram till 1430. Den ägdes i ett par repriser av kronan, en gång på 1500-talet och en gång på 1600-talet.
Släkten Lerche ägde gården från 1750 till 1843, då huvudbyggnaden brann ner. Nu trädde släkten Fonnesbech in och köpte gården.
Christen Fonnesbech – juriskandidat och senare konseljpresident (den 13:de i ordningen), hovjägmästare och kammarherre – uppförde 1844–1846 den nuvarande huvudbyggnaden i senempir.
Efter vår Far Orla Fonnesbech-Wulff, styrde vår styvbror Niels F.-W. Vesterbygaard intill sin död, varefter gården under några år förvaltades av dödsboet. Dottern Dorte övertog förvaltningen av gården efter Niels, då hon blev myndig (som gift Dorte F.-W. Estrup).
Gården slutade med konventionell lanthushållning med boskap och spannmålsodlingar redan under den tid Niels hade ansvar för gården och övergick till specialodlingar bl. a. i Portugal.
Numera har specialiseringen gått ännu ett steg vidare genom fröodling och uthyrning av stugor.
Gården går på 325 ha och runt själva gårdsbyggnaden finns 5 ha välskötta parker med konstgjorda, små sjöar. Fortfarande ett paradis för vem som helst!
Bruno Lönnberg
Skribenten är professor emeritus vid Åbo Akademi.
Hänvisningar:
Västra Nyland 19.12.1940
Wikipedia: Vesterbygaard
Artikeln publicerad 2017 som sådan i den lokalhistoriska tidskriften Ta Plats nr 17, s. 32–34. Ta Plats ges ut av Föreningen Gardberg Center r.f. i Karis, Västnyland.
